Jag saknar er så mycket att det gör ont i hjärtat varje gång jag tänker på er. Att fått ha er två som morföräldrar har varit fantastiskt och jag är så glad att ni fanns. Men det gör det ännu svårare att försöka att förstå att ni verkligen är borta. Att ni inte längre sitter nere i Lillehus och dricker tuborg tillsammans. Att varenda gång man är ledig, kan man inte längre gå ner till Lillehus och äta dansk frukost tillsammans mer er. Eller att det inte längre går att umgås mer er överhuvudtaget längre. Att inte kunna få höra mormors vackra vaggvisa en gång till eller aldrig få lyssna på morfars underbara skratt igen.

 

Fast egentligen så är ni är inte borta. Inte helt iallafall. I min vardag hittar jag massiv med saker som får mig att tänka på er. Jag känner jämt att ni finns med mig. Överallt. I svåra som goda tider är det som ni alltid gömmer er bakom min axel och stöttar mig. Ni är stolta över allt jag gör, och allt jag kommer att göra i framtiden. Det vet jag. 

 

Jag önskar att jag någon dag kan vara så bra som ni är. Att mina barnbarn ska kunna se på mig, såsom jag ser på er.